Kristus, i mitt hjärtas Getsemane är det mörkt.
Skuggorna växer med ångesten.
Jag är ensam, övergiven.
Tvivlet tär i själen.
Jag ser inget ljus.
Men det finns en tröst,
en klippa jag lutar mig mot.
Du, Kristus, är här.
Du ber med mig,
du vakar och du somnar inte i mitt hjärtas Getsemane.
– Anna Toivonen
På morgonen kliver jag sömnigt över badkarskanten. Ögonen kisande av lysrörets starka sken. Vrider på kranen men håller mig undan. Huttrar med armarna om mig tills vattnet är varmt. Ställer mig under duschmunstycket och låter vattnet värma upp mig, väcka mig. Sköljer bort det som varit både av tankar och smuts. Jag blir ren, nästan pånyttfödd, och när jag kliver ur badkaret har jag vaknat till liv, redo för en ny dag.
Vatten är en mäktig och märklig kraft. Ibland är vattnet renande och helande, i såväl duschar som i dop, men andra gånger är vattnet destruktivt, antingen som skyfall och översvämningar eller som bristvara när torka råder.
Vatten är liv, utan vatten kan inget gro, men vad händer om vi vänder på det? Liv är vatten. Så ser jag livet, som en flödande flod, och jag sitter där i min lilla eka och försöker ro rätt. Ibland ror jag fel men det gör ingenting. Kanske lär jag mig något, kanske ser jag något som jag aldrig har sett förut. Ibland är vattenståndet högt och ytan stilla. Då kan jag fläta händerna bakom huvudet, luta mig tillbaka och bara njuta, men ibland forsar det och då gäller det att hålla i sig. Ibland är vattenståndet lågt och jag kommer ingenvart, går på grund, törstar i solen, längtar tillbaka till tiden när vattnet flödade, till det flödande livet.
Det är då jag har som störst behov att ta mig närmre livets källa, in i mig själv, möta Jesus. Det är hos honom jag kan fylla på.
Jesus är livets källa. Han fyller på min flod. Han får livets vatten att flöda igen.
Välkommen till ett nytt år med Tankar i Tomas och god fortsättning på det nya året! Det är nu det börjar, allt som är nytt och spännande, så är det i alla fall för mig. Idag är nämligen första dagen på mitt liv som doktorand i nordiska språk på Uppsala universitet och mina tankar är som en kula i ett flipperspel. Studsar fram och tillbaka mellan nutid och dåtid. Reflekterar över vad som har varit och vad som komma skall.
Börjar planera flytt, större lägenhet, kanske köpa två läsfåtöljer, skaffa ny frisyr, investera i ett par löparskor med bättre fäste på is, och så vindtäta byxor förstås så att jag kan springa i minusgrader utan att frysa. Planerna skenar, jag lyfter från marken, och i samma stund som jag tappar fotfästet tappar jag bort mig själv. Sen kommer jag ihåg, just det, skönare att vara närvarande, att vara här och nu och se det som finns alldeles nära, det som jag redan har.
När allt blir sådär yvigt och abstrakt. När jag får svårt att hålla fötterna på jorden. Då är det skönt att få komma till Tomaskyrkan. Jag får tillfälle att landa. Fötterna slår rot igen och jag står stadigt. Det är som att komma hem och jag känner så mycket kärlek. Särskilt mycket kärlek känner jag till alla människor som precis som jag söker sig till en mässa i enkelhet och närhet. Vi är en familj, vi är alla Guds barn och genom dopet blir vi är en kristen familj.
Igår var första söndagen efter trettondedagen. Evangeliet berättar om Jesus dop i Jordan. Förra året, när jag var katekumen, reflekterade vi över vad dopet egentligen betyder för oss. Har du funderat över det någon gång? Jag hade först svårt att sätta fingret på vad dopet egentligen inneburit för mig, mer än att jag baddats med vatten på pannan. På ett rent praktiskt plan betyder dopet att jag är kristen, men på ett känslomässigt plan, betyder dopet också att jag är en del i en gemenskap med Kristus och med andra kristna.
Genom dopet bär jag ett osynligt kors i pannan, målat med vatten, och det gör mig till den del i en enhet. Vi kanske inte alltid håller med varandra men vi enas i en gemensam önskan om att följa Jesus, därför att vi tror på att han är Guds son. Det är stort att få vara en del av det och att få landa tillsammans med människor som också tror.
Tack alla, inklusive mig själv, som bär Tomasmässan varje söndag. Utan oss vore Tomasmässan ingenting och utan Tomasmässan skulle jag fortfarande virvla omkring i luften. Nu står jag stadigt på marken, rotad i min tro, inför det nya året. Må din vilja ske.
Tankar i Tomas 